Jag ska börja med att ursäkta mig för den totalt värdelösa uppdateringsfrekvensen här på bloggen, men man kan säga att det har hänt (och kommer hända för den delen) en hel del saker som gjort att jag känt mig omotiverad att skriva på bloggen. Jag har hittat saker att skriva om, men inte lagt upp dem.

Men men, den viktigaste händelsen då... Min morfar har varit kass sen något år tillbaka och det har yttrat sig genom att han har haft väldigt ont i ryggen och "säckat ihop" om man säger så, men han är ju gammal nu också.

Men på måndagen den 22/2 så fick han åka in på sjukhus av lite olika orsaker och när han kom dit så tog de prover efter prover och det visade sig att hans njurar nästan slutat fungera.
Men genom att han fick dropp, dricka konstant och vätskedrivande så fick de "chockat" igång njurarna medan de fortsatte ta prover och även ett par röntgen.

Var och hälsade på honom tillsammans med min syster och hennes gubbe och man såg hur han har förfallit. Eftersom han även får morfin så var han så trött så trött, men humöret var på topp som alltid och det är guld värt i situationer som denna. Han log och skämtade hela tiden, lekte med sängen (sån där elektrisk som man kan resa ryggen på m.m.), skrattade och hade sig. Det är min morfar det!

Läkarna har haft misstanke hela tiden vad det egentligen rör sig om, och i samband med röntgen kom svaren som ingen vill höra... han har cancer - benmärgscancer för att vara mer exakt.

Hjärtat satte sig i halsen när mamma berättade för mig men vi var väl egentligen inte överraskade.

Dock så är den typen av cancer han har medicinerbar och han kommer få medicin livet ut och cancern kommer inte påverka hans livslängd. Det var väldigt skönt att höra, inte minst för mormor som är mer orolig för morfar än något annat.
Benmärgscancer angriper även skelettet (men är inte skelettcancer) och det kommer tyvärr inte repa sig, men han kommer heller inte bli sämre.

Morfar ska få cellgifter redan idag eller imorgon, och så ska han ligga kvar på sjukhuset för observation naturligtvis, men så ska han repa sig och få tillbaka orken.

Kan ju säga att det är mycket som flyger genom skallen så fort något sånt här händer... man börjar fundera på hur skört livet är och när jag fick se hur morfar förfallit från att ha haft stora muskulösa ben till att de ser ut som han har suttit i rullstol några år - de är så tunna så tunna och det är hemskt att se honom sådan.

Men han kommer repa sig som sagt om allt går enligt planerna, men min morfar är en 77årig krutgubbe så detta kommer nog gå vägen tror jag! :)

Mer information kring benmärgscancer (myelom):
Karolinska (kortfattad)
Internetmedicin (mer detaljerad)